Med risk för att det här kommer bli världens mest textfyllda inlägg kommer jag ösa ur mig tankar. Vill ni inte läsa, hoppa över det här!

 

Allting med Kina känns just nu helt jävla hopplöst, efter gårdagens möte kändes det trots allt som om vi hade koll på allting och att det inte vore något som är ogenomförbart men efter att ha googlat runt idag... Aj, aj, aj. Leta runt med information om försäkringar gällande sjukvård, kolla upp hur det är med svenska kyrkan där nere, hur får man ens tag i en egen ayi? Jag är LOST! Bygger upp ett eget tryck över bröstkorgen och känner mig bara helt värdelös, jag vet inte hur man gör! Hur ska jag kunna göra det här och samtidigt ta hand om ett spädbarn? Risken finns att jag kommer isolera mig totalt där, men hur kul är det och då kommer det aldrig att fungera med något! Det är något som absolut inte får hända för som M´s chef påpekade typ tusen gånger igår så är huvudfokus på att M ska jobba. 

Men jag då? (Med risk för att låta överdramatisk). Om jag ska se till att både han kan jobba och att jag mår bra samtidigt och det i allting nytt, hur fan ska jag klara mig? Hoppas verkligen att det bara är hormoner som spökar och att allting kommer komma iordning, får jag ordning på saker och ting kommer det säkert kännas bra igen men just nu och just idag. Nej, idag vill jag inte göra det här längre. 
Hoppas att ni har överseende, alla har inte bra dagar och jag har verkligen inte det idag!