Alltså det här ämnet amning... Jag har ingen erfarenhet av hur det är när det bara fungerar klockrent ifrån början och när man får barn som räknas om fullgångna. Hjalmar föddes ju i vecka 30 ( 29+1 ), alltså jag kämpar så med att han ska komma igång och faktiskt äta via mig. Men jag är så trött, så trött på att öva amning, sondmata och sen pumpa varje gång han ska äta! Det tar sån fruktansvärd tid att göra allting gång på gång och det kommer vara så skönt när det väl fungerar med att bara amma! Men under tiden såklart man tvekar på om det kommer fungera, kommer jag ha tillräckligt mycket mat så att han blir mätt? Sondar man eller flaskmatar vet man ju precis hur mycket han äter och kontrollfreaket i mig vill övergå till flaskmatning. Men med ersättning kommer han med stor sannolikhet att bli ännu knorrigare i magen och ska jag fortsätta pumpa är det fortfarande mer jobb än att bara kunna slänga fram bröstet där det dessutom alltid är lagom temperatur och förmodligen rätt mängd! 

I slutändan, jag vill kunna amma men jag är så frustrerad när det inte fungerar helt och fullt. Jag vill bli av med sonden och enklaste vägen i mitt huvud är att övergå till flaska då. Men är det värt det? Ni andra mammor där ute, bland mina läsare som aldrig kommenterar... Hur har ni gjort och hur hade ni resonerat? Varför gjorde ni som ni gjorde?