Förlossningsberättelse del 3

Publicerat: 2015-05-06 kl: 09:28:30 i Dagbok

Vi försöker fördriva tiden men till slut åker mina föräldrar hem, jag blir ensam på rummet och Mattias har dessutom gått och lagt sig. Alltså är jag helt plötsligt väldigt ensam, dörren är stängd och tvn visar inga större nyheter eller bra filmer. Helt plötsligt knackar det på dörren och in kommer världens bästa barnmorska. Lena heter hon, jobbade på Kss när de precis öppnade förlossningen där och berättade en historia för mig om att de hade haft problem med dörren på kvällen när deras första mamma kom in. Den gick inte att öppna så de hade fått panik och ringt efter vaktmästaren, vi skrattade åt det en stund och sen hämtade hon en rullstol för att rulla iväg med mig till ett undersökningsrum. Tappen skulle mätas för att se om den hade påverkats något, ingen större påverkan hittas, den är fortfarande ca 14mm och det hela verkar ha lugnat ner sig otroligt.

 

Jag kan ändå inte låta bli att fråga, vad är planen, hur ligger vi egentligen till och vad kommer att hända nu? Inga vidare svar ges mer än att vi får ta dag för dag men att de kommer göra allt de kan för att försöka stoppa en förlossning så länge det bara går. Första målet är för att hinna med andra kortisonsprutan, sen är nästa mål 32+6 för då skickar de tillbaka mig till Skövde eller vidare till NÄL eller Östra beroende på vem som har plats och om de tar emot mig eller inte. Jag känner inte att det är något mer man kan påverka längre och blir tillbakarullad till rummet. Fruktansvärt uttråkad och det hela slutar med att jag sover till och från väldigt tidigt och under natten händer det inget mer än att jag är uppe och kissar precis som vanligt.

 

 

Måndag 28/7 29+0 Den andra kortisonsprutan

 

Jag börjar bli riktigt less på att Mattias chef inte låter honom komma hem, oavsett om det är så att de försöker stoppa förlossningen eller inte så borde han ha tillstånd att åka hem och om det sätter igång så har han rätt till sina tio första dagar som föräldraledig. Men nej, chefen står på sig och insisterar på att det är kinesiska lagar som gäller, det finns inga sådana rättigheter för honom då alltså. Det hela slutar med att jag får gråtattack på gråtattack och sitter till slut på sängkanten (läs ligger i sängen och har en barnmorska sittandes på kanten), som pratar med mig och vi pratar igenom hela läget. Hon svär också över chefen och förbannar att det kan finnas sådana hjärtlösa människor som inte ens verkar ha en gnutta kärlek eller medkänsla i kroppen och att de dessutom ska få vara chefer.

 

Jag lyckas bli lugnare av det hela men mailar ändå facket för att be dem kolla upp vad det är som verkligen gäller (den här mailkontakten fortsätter i princip sen under hela neotiden). Börjar känna av värkar igen under förmiddagen vilket gör att jag får ytterliggare en spruta bricanyl och vid tolvtiden kommer de på att jag även ska ha den andra kortisonsprutan (den fick jag påminna dem om, verkar som att de hade missat att skriva med det i journalen eller så har det bara glömts bort mitt i massa annat att göra). Värkarna avtar, men ett ctg tas igen för säkerhetsskull, det visar fortfarande på en hel del sammandragningar så beslut tas att sätta värkstannande dropp eftersom jag även känner av dem ibak nere i ländryggen.

Ctg inne på Ryhov, ett av många.  
 

Dagen segar sig förbi och ett ctg tas även igen senare på eftermiddagen, droppet verkar ha haft önskad effekt för dosen sänks (efter att ha legat på maxdos i max antal timmar man får). Jag uppdaterar både Mattias familj och min familj samt Mattias om läget, att det är lugnt för tillfället men att vi tar en dag i taget.

 

Jag försöker läsa i boken, för att ha något att göra, spelar spel på mobilen och slötittar på tvn. Men det kryper i hela kroppen på mig, det är så förbannat tråkigt att bara få ligga stilla i en säng och inte få göra något annat än vila, vila, vila. Kvällen kommer till slut och jag börjar känna av värkarna igen, hela jag är obekväm, det finns inget skönt sätt att ligga på. Ber att få in värmedyna som hjälper lite, uppdaterar Johanna som är och jobbar. Säger till henne att det säkert inte är något och att de fortfarande försöker stoppa så länge som det går, men att läkarna nu har sagt att de inte heller vågar ge för mycket stoppande medicin som helst eftersom det också kan ge oönskade effekter på både mig och bebis. Hon säger ändå att hon jobbar klart och sen åker hem och vilar, skulle något hända var det bara att höra av sig. Så fram emot senare kvällen tas nytt ctg och jag har fortfarande värkar, droppet verkar inte ha lika god effekt längre som tidigare. Jag får in alvedon som ”smärtlindring” och försöker sen sova lite men vaknar till med jämna mellanrum av att det är både obekvämt och gör ont. Fram emot tolv tiden ger jag upp och smsar Johanna om att hon gärna får komma nu, att jag inte vet om något är på gång eller inte men att jag gärna har lite sällskap även om det är ett sovande sådant.
Det dröjer väl cirka fem minuter innan ett svar kommer och hon är på väg ner till bilen. Då sätter hon sig alltså och kör Uddevalla-Jönköping efter att ha jobbat 12 timmar under dagen. Hur trött som helst efter att bara ha fått sova några timmar men har ändå plockat med sig både läxböcker och annan underhållning. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback