Så ser man svägerskor och andra som fått barn i år hinna med att träna, stå och hänga i köket och laga mat och styra upp värsta festen. Sen ser man sig själv, mjukisbrallor, nerspydda tröjor, tvätthögen som växer och degmagen som inte blir mindre eller konditionen som inte blir det minsta bättre trots nästintill dagliga promenader. HUR hinner man? Jag får vara glad att jag hinner hålla köket rent. Idag har jag lagt fokus på att kunna diska upp. Är glad om jag hinner laga mat till mig själv i alla fall en gång om dagen... Annars levar jag på kokta ägg, yoghurt och mackor. 

 

Ikväll och idag har inte livet känts vidare rättvist. Alla andra har ju sina respektive hemma, de är två om saker och kan turas om när man har tålamod som brister med kinkiga barn. Man är inte ensam om att hinna med blöjbyten, söva för att bebis är trött men inte somnar själv, laga mat, diska om man inte har diskmaskin och sen för att inte tala om att tvätta och städa?! Har inte städat sen innan Mattias åkte. Tvättid hade jag bokat i måndags men på grund av superkinkig bebis gick det absolut inte att genomföra. Det var inte såhär jag hade föreställt mig den här tiden och det är inte såhär jag vill ha det. Förhoppningsvis blir det ändrig på det snart för det här är ohållbart, jag måste ju kunna få i mig mat - ordentligt med mat mer än till frukost! 

 

Jag vill också ha det "glammiga livet". Jag vill också kunna ta en längre promenad och känna mig hurtig igen, jag vill för guds skull kunna klippa håret och få bort min fula utväxt (hann aldrig boka klipptid när Mattias väl var hemma). Jag vill kunna få nylagad mat varje dag och få äta den varm utan att värma upp den tre gånger och fy vad jag längtar efter att Hjalmar ska börja sova hela nätter. Jag vill, jag vill, jag vill. Avundsjukan och svartsjukan när man ser alla dessa härliga bilder blir ju inte direkt mindre. Visst det är jättekul för er men jag då? Vart är mina uppmuntrande ord?