Till skillnad från ytterliggare sortiment är det bara valbart med om man vill ha blå eller röd bakgrund, detta tryck levereras alltså som det är men du väljer i vilken storlek! Hur roligt är det inte att ha det här i sommarstugan eller på väggen i sjöboden?
Lättare sagt än gjort när man är van att klara sig själv!
Tisdag 29/7 29+1
Pratar med nattpersonalen som ber mig hålla ut och informerar dem också om att Johanna kommer att dyka upp under natten någon gång, att hon vill ha in en säng så att hon kan sova och vi skämtar lite snabbt om att det är hon som är stand-in för Mattias.
Johanna dyker upp i dörren till slut och vi kör in en säng till, hon somnar om rätt snabbt. Jag går upp några gånger och går på toa, försöker stå ut men det börjar göra riktigt ont. Kollar klockan och konstaterar att den bara är två. Jag försöker slappna av och lyckas somna och sover till och från fram till halv sju-sju. Då larmar jag in personalen och frågar om jag kan få någon mer smärtlindring eller vad vi ska göra, värkarna avtar inte och jag orkar inte med att bara få ligga still. Barnmorskan springer iväg för att konsultera läkare först och vi får in frukost. Jag får inte i mig mer än en knäckemacka och lite nyponsoppa, mår så fruktansvärt illa och har samtidigt värkar.
Läkare och barnmorska kommer in, säger att de har tagit beslutet att vi kör med värkstannande fram tills det har gått 24 timmar efter sista kortisonsprutan, alltså ungefär fyra timmar till. Men att dem sen kommer att ta bort droppet och under tiden fram tills dess kommer jag att få träffa överläkaren inne på neonatal för att få information om vad som kommer hända och hur allting kommer gå till. Men det finns även en chans att allting kan stanna av när man tar bort droppet. Underbara barnmorskan Lena går på sitt pass, Johanna och hon börjar genast prata, Johanna utbildar sig ju till sjuksköterska så det var mycket terminologi och saker Johanna fick svara på varför man gjorde som man gjorde och som Lena även lärde henne under dagen.
Överläkaren kommer in till oss, klockan är väl cirka tio nu. Han visar sig vara dansk så jag har lite problem att lyssna på honom samtidigt som jag försöker slappna av och andas igenom värkar och samtidigt veta att droppet är kvar och att det kommer bli värre än det här. Vi ger upp tillfälligt och han kommer tillbaka lite senare. Klockan har då slagit tolv, droppet tas bort och vi får komma in till ett förlossningsrum. Jag blir inte undersökt eftersom infektionsrisken är stor när vattnet har gått. Jag får gå en rundtur med gåbordet inne på neo, vi kollar över lokalerna samtidigt som jag tar värk efter värk i korridoren med Johanna som totalt mosar in sina knogar i ländryggen på mig (det var så himla, himla skönt)! Tillbaka till förlossningsrummet där vi hämtar in lite lunch, jag hoppar i badkaret och Johanna försöker få i mig mer mat än bara nyponsoppa men det går inte. Orkar inte tugga eller svälja och det blir nog till slut fyra eller fem glas nyponsoppa bara under den tiden jag sitter i badkaret.
Upp ur badet till slut när jag tycker att det inte hjälper längre, får prova lustgasen och blir undersökt vid två (14:30), är då öppen ca 4 cm och Lena skämtar om att om hon ska få vara med och förlösa mig så får jag allt snabba mig nu innan hon går av sitt skift vid halv fem.
Någon gång här börjar jag tycka att lustgasen inte heller hjälper sådär mycket längre, ber om att få epiduralen som vi tidigare fyllde i formuläret för (under tiden jag badade) och jag tror att läkaren kom på en kvart för att lägga den. Epiduralen läggs 15:45. Jag berättar att jag är spruträdd och att han gärna får berätta vad han gör under tiden han gör det, jag tar två värkar under tiden han håller på och pratar och tack vare lustgasen och att han pratar samtidigt känner jag i princip ingenting av att det sticks nålar in i ryggen. Stolt visar han mig nålen efter att han är klar och säger: ”Nu kan du inte påstå att du är nålrädd längre, det där gick ju galant och den här har varit i dig”.
Det är som att all den riktigt jobbiga smärtan försvinner, det är till och med så pass att jag lägger bort lustgasen och vi går ut en sväng till köket och tillbaka till rummet. På vägen utbrister jag i att jag hade kunnat springa ett maraton, men kanske inte hoppa för det känns som att benen reagerar lite i slowmotion...
Lena går av sitt skift och vi tar tillbaka lustgasen, jag lägger mig på sängen igen och de nya barnmorskorna kommer in och presenterar sig. Vi sätter fast ctg dosorna igen och Johanna springer snabbt iväg till caféterian för att köpa sig en macka. Någonstans här efter att hon har kommit tillbaka vet jag att jag går på toa, för jag vill verkligen inte skita på mig när det är dags att krysta, jag skiter och utropar glatt så både barnmorska och Johanna skrattar att jag har fått skita och att jag nu inte kommer bajsa på mig sen. Klockan går och den närmar sig fem (17:00), jag frågar barnmorskan hur jag vet säkert sen när det är dags att krysta och får bara svaret att det kommer jag känna.
Vi kämpar på i rummet, uppdaterar Mattias och min familj via viber och gruppchatt på facebook. Mamma och pappa planerar att åka ner till Jönköping oavsett om det blir bebis under natten eller kvällen eller inte alls under dagen.
Jag frågar barnmorskan om jag kan få gå på toa men hon avråder mig för att hon inte tror att jag kommer hinna dit och sen tillbaka till sängen. Värkarna kommer tätare och tätare och blir mer och mer intensiva, till slut kommer de så nära inpå varandra att jag inte har någon paus och då larmar Johanna in barnmorskan och läkaren igen. Ett team från Neonatal är i standby och jag blir undersökt för att konstatera att jag är helt öppen med en liten, liten kant kvar (17:57). Jag får svala handdukar mot pannan och försöker ta mig igenom värkarna med lugn och metodisk andning, eller ja jag vet helt enkelt inte egentligen hur jag andades. Jag fick ju aldrig gå någon profylaxkurs så det var bara försöka komma ihåg att andas överhuvudtaget som gällde för mig. Fram emot att klockan var strax över 18:15 började det trycka något otroligt neråt, det kändes ungefär som att jag skulle skita på mig.
Jag frustar ur mig att nu vill jag börja krysta, halvt skriker det för det trycker på så mycket. In kommer läkare och läkaren ifrån neo, jag får börja krysta och någon gång under detta blir jag fråntagen lustgasen för att jag höll lite för hårt i den och inte andades någon vanlig luft. Det kommer varma handdukar mot mina nedre regioner (också så otroligt skönt), och Johanna sitter bredvid mig, med handdukar mot min panna och håller mig i armen. Allt jag kommer ihåg är bara hennes tag om armen och barnmorskorna som upprepar att jag inte får glömma att andas ur masken (lustgasen) också. Jag vet med mig att jag sagt innan att jag inte skulle skrika men det gjorde jag i alla fall, det blev bara så. Tar man i av alla krafter man har och samtidigt har ont så får man låta om man behöver.
18:39 kommer en liten välskapt pojke ut, som får komma upp på mitt bröst (skriker och har fin färg). Innan hade de varnat mig för att det var kanske så att jag inte skulle få upp honom på bröstet alls, allt berodde på hur han mådde och det var därför neonatalteamet stod på standby utanför dörren och neoläkaren var med inne i rummet. Jag får ett grattis från Malin (neoöverläkaren) som säger att han ser jättefin ut, men att hon nu kommer ta med honom ut för att han inte ska krokna. Vissa bebisar har gjort så förut för dem, att allting sett jättebra ut och sen att de har kroknat helt efter någon minut och behövt en massa syrgas och andningshjälp.
Klenig Lilleman på mitt bröst, något som tydligen är ovanligt med så pass förtidigt födda. Johanna klipper navelsträngen och följer sedan med bebis ut efter mycket tvekande och frågande om jag skulle klara mig själv. Inga problem sa jag, vi fick ju invänta att moderkakan skulle lossna för att sedan få krysta ut den också. Mitt i allt detta väntande så ringer min telefon, helt väck av lustgas som jag är så svarar jag. Det visar sig vara en telefonförsäljare från Trygghansa som vill sälja deras gravidförsäkring till mig. Lite fnissande hasplar jag ur mig att det inte passar sig så bra eftersom jag håller på och krystar ut en moderkaka och att de är lite sent ute. Han ber så hemskt mycket om ursäkt och säger grattis till bebis och lägger sen på. Det måste ju verkligen ha varit det roligaste samtalet han haft under hela sin karriär?
Moderkakan kommer till slut ut, barnmorskan klämmer lite på min mage för att kolla så jag inte blöder för mycket och utför sedan en sista undersökning för att se så jag inte spruckit eller behövt sys någonstans. Det visar sig att jag varken har spruckit det minsta lilla eller har några bristningar, alltså inga stygn och ingen mer medicin än antibiotikan att ta. Johanna kommer tillbaka lagom till att jag har fått komma över på en ny säng och vi rullar iväg tillbaka in till vårt rum på förlossningen, bebis har fått komma in på intensivneo men med mycket goda vitsord eftersom han inte hade något syrgasbehov och fått apgarpoäng 9 efter fem minuter och 10 efter tio minuter.
Vi skickar iväg bilder och mms till släkt och familj att nu var han här, en underbar liten klump som vägde 1405g och var 40,5cm lång, att han låg inne på intensivneo men att allting såg jättebra ut och att läget just nu var mycket stabilt. Jag ringer Mattias och grattar till hans tredje son och säger att allting ser jättebra ut, men att vi längtar efter att han ska komma hem nu.
Onsdag 30/7
Har nog aldrig sovit så gott så som jag gjorde den natten, vaknade upp helt svettig dagen därpå men det var det värt. Det första vi gjorde efter frukost var att gå över till neo igen, hälsa på Lilleman och sen börjades det diskutera med hur vi skulle göra. Johanna hade ett arbetspass hon behövde åka hem till och mamma skulle avlösa henne vid nio. Så sagt och gjort, de bytte och jag fick sällskap.
Mattias chef vägrade fortfarande låta honom komma hem så det var en del vredesutbrott den dagen men jag fick sedan full fokus på kvällen att börja handmjölka för att få igång min mjölkproduktion. Vi fick även in en pump som sen skulle användas var tredje timme dygnet runt. Så små barn som föds innan vecka 35 brukar inte kunna amma själv, Lilleman hade både sond och kateter i början för att hålla koll på mängd in och ut. Sen påbörjades våran resa inne på neo och till slut även hemfärden mot Skövde och hem-hem.
I princip inget illamående kvar alls, vilket är himla skönt. Bara när jag slarvar med att äta med jämna mellanrum (frukost, lunch, mellanmål, kvällsmat)... Äter lika ofta som Hjalle gör så det passar ju bra för oss båda två!
Vi försöker fördriva tiden men till slut åker mina föräldrar hem, jag blir ensam på rummet och Mattias har dessutom gått och lagt sig. Alltså är jag helt plötsligt väldigt ensam, dörren är stängd och tvn visar inga större nyheter eller bra filmer. Helt plötsligt knackar det på dörren och in kommer världens bästa barnmorska. Lena heter hon, jobbade på Kss när de precis öppnade förlossningen där och berättade en historia för mig om att de hade haft problem med dörren på kvällen när deras första mamma kom in. Den gick inte att öppna så de hade fått panik och ringt efter vaktmästaren, vi skrattade åt det en stund och sen hämtade hon en rullstol för att rulla iväg med mig till ett undersökningsrum. Tappen skulle mätas för att se om den hade påverkats något, ingen större påverkan hittas, den är fortfarande ca 14mm och det hela verkar ha lugnat ner sig otroligt.
Jag kan ändå inte låta bli att fråga, vad är planen, hur ligger vi egentligen till och vad kommer att hända nu? Inga vidare svar ges mer än att vi får ta dag för dag men att de kommer göra allt de kan för att försöka stoppa en förlossning så länge det bara går. Första målet är för att hinna med andra kortisonsprutan, sen är nästa mål 32+6 för då skickar de tillbaka mig till Skövde eller vidare till NÄL eller Östra beroende på vem som har plats och om de tar emot mig eller inte. Jag känner inte att det är något mer man kan påverka längre och blir tillbakarullad till rummet. Fruktansvärt uttråkad och det hela slutar med att jag sover till och från väldigt tidigt och under natten händer det inget mer än att jag är uppe och kissar precis som vanligt.
Måndag 28/7 29+0 Den andra kortisonsprutan
Jag börjar bli riktigt less på att Mattias chef inte låter honom komma hem, oavsett om det är så att de försöker stoppa förlossningen eller inte så borde han ha tillstånd att åka hem och om det sätter igång så har han rätt till sina tio första dagar som föräldraledig. Men nej, chefen står på sig och insisterar på att det är kinesiska lagar som gäller, det finns inga sådana rättigheter för honom då alltså. Det hela slutar med att jag får gråtattack på gråtattack och sitter till slut på sängkanten (läs ligger i sängen och har en barnmorska sittandes på kanten), som pratar med mig och vi pratar igenom hela läget. Hon svär också över chefen och förbannar att det kan finnas sådana hjärtlösa människor som inte ens verkar ha en gnutta kärlek eller medkänsla i kroppen och att de dessutom ska få vara chefer.
Jag lyckas bli lugnare av det hela men mailar ändå facket för att be dem kolla upp vad det är som verkligen gäller (den här mailkontakten fortsätter i princip sen under hela neotiden). Börjar känna av värkar igen under förmiddagen vilket gör att jag får ytterliggare en spruta bricanyl och vid tolvtiden kommer de på att jag även ska ha den andra kortisonsprutan (den fick jag påminna dem om, verkar som att de hade missat att skriva med det i journalen eller så har det bara glömts bort mitt i massa annat att göra). Värkarna avtar, men ett ctg tas igen för säkerhetsskull, det visar fortfarande på en hel del sammandragningar så beslut tas att sätta värkstannande dropp eftersom jag även känner av dem ibak nere i ländryggen.
Dagen segar sig förbi och ett ctg tas även igen senare på eftermiddagen, droppet verkar ha haft önskad effekt för dosen sänks (efter att ha legat på maxdos i max antal timmar man får). Jag uppdaterar både Mattias familj och min familj samt Mattias om läget, att det är lugnt för tillfället men att vi tar en dag i taget.
Jag försöker läsa i boken, för att ha något att göra, spelar spel på mobilen och slötittar på tvn. Men det kryper i hela kroppen på mig, det är så förbannat tråkigt att bara få ligga stilla i en säng och inte få göra något annat än vila, vila, vila. Kvällen kommer till slut och jag börjar känna av värkarna igen, hela jag är obekväm, det finns inget skönt sätt att ligga på. Ber att få in värmedyna som hjälper lite, uppdaterar Johanna som är och jobbar. Säger till henne att det säkert inte är något och att de fortfarande försöker stoppa så länge som det går, men att läkarna nu har sagt att de inte heller vågar ge för mycket stoppande medicin som helst eftersom det också kan ge oönskade effekter på både mig och bebis. Hon säger ändå att hon jobbar klart och sen åker hem och vilar, skulle något hända var det bara att höra av sig. Så fram emot senare kvällen tas nytt ctg och jag har fortfarande värkar, droppet verkar inte ha lika god effekt längre som tidigare. Jag får in alvedon som ”smärtlindring” och försöker sen sova lite men vaknar till med jämna mellanrum av att det är både obekvämt och gör ont. Fram emot tolv tiden ger jag upp och smsar Johanna om att hon gärna får komma nu, att jag inte vet om något är på gång eller inte men att jag gärna har lite sällskap även om det är ett sovande sådant.
Det dröjer väl cirka fem minuter innan ett svar kommer och hon är på väg ner till bilen. Då sätter hon sig alltså och kör Uddevalla-Jönköping efter att ha jobbat 12 timmar under dagen. Hur trött som helst efter att bara ha fått sova några timmar men har ändå plockat med sig både läxböcker och annan underhållning.
Läkaren uppskattar att det inte är mycket vatten kvar men lite, bebis mår bra, flödet i navelsträngen är bra och vikten för sin ålder är också bra, om inte till och med lite knubbig. Det börjas prata om transport till Näl eftersom vårt sjukhus inte tar emot så små barn, så läkaren går iväg igen och barnmorskan ser ursäktande på mig och hasplar ur sig ”ja du kanske hade något på känn igår när du ringde då, man vet ju aldrig hur det är”. Ett nytt ctg ska tas och läkaren går iväg för att ringa och kolla om det finns plats på Näl. Barnmorskan har extrema problem att hitta bebis hjärtljud och får bara in min. Ser till min egen fasa hur hon börjar se panikslagen ut och kollar sig runt i rummet, antar direkt att hon letar efter en larmknapp för att kunna larma in hjälp. När hon inte hittar den bestämmer hon sig för att springa ut i korridoren och ropar tillbaka läkaren med vad jag tolkar som panik i rösten och skriker nästan direkt också att hon inte hittar bebis hjärtljud. Läkaren småspringer in i rummet, sätter på ultraljudsmaskinen igen och kan nästan med en gång hitta bebis puls och hjälper sen barnmorskan att sätta dit ctg mätaren på rätt ställe.
Under tiden det nya ctgt tas försöker jag att jaga ifatt mina föräldrar vilket visar sig inte vara det lättaste. Ingen av dem svarar i sina mobiler så får lämna meddelande på mobilsvar så de får ringa upp.
Efter vad som känns som en evighet får jag i alla fall tag i mamma efter att jag ringt henne ungefär fyra gånger, pappa visar sig vara nere på stranden i möte med samfälligheten och jag fyller snabbt i luckorna för mamma och ber dem åka hem till mig och plocka ihop en väska med förnödenheterna så som tandborste, lite kläder och andra toalettartiklar.
Här börjar det bli lite segt, jag blir extremt kissenödig och frågar om jag ens får gå på toa. De tvekar en stund men konstaterar sen att toaletten är i korridoren precis utanför undersökningsrummet så det var okej. Under hela tiden jag sitter där inne och försöker kissa står dock en person utanför i korridoren och pratar med mig för att ha koll. Vi går tillbaka till undersökningsrummet, jag får lägga mig ner igen och får sen frågan om jag är hungrig. Får in lite pannkakor och jordgubbssylt, som jag inte förstår men sjukhusets pannkakor är verkligen svingoda. Skulle kunna äta bara det i en hel månad! Läkaren knackar på och kommer in med besked att det var fullt på NÄL, nästa uppdrag blir att få tag i Östra i Göteborg, annars lutar det åt Jönköping, Linköping eller i värsta fall något ännu längre bort. Samtidigt som detta händer uppdaterar jag Mattias, som i sin tur försöker hålla sig själv hyffsat lugn.
Nästan direkt efter att jag har ätit upp dyker både mina föräldrar och ambulanstransporten upp, pappa får nycklarna till bilen och garaget så han kan köra ner den samt att vi får reda på att det är till Jönköping och Ryhov vi ska. Vi rabblar lite snabbt en lista med saker som skulle kunna vara bra att ha med sig men bestämmer snabbt att jag ska försöka fylla på via sms om det är något jag har glömt och om vart saker och ting finns. Inte lätt för mina föräldrar att komma hem till oss där vi inte bott så länge när jag knappt själv har koll på vart allting är eller vad jag skulle behöva.
Jag får byta ifrån sjukhussängen till båren som rullas genom korridoren och ut till ambulansen, för det var verkligen inte tal om att jag fick gå själv längre. Det hade inte spelat någon roll hur mycket jag hade tjatat. Transporten till Ryhov går väldigt fort, jag tycker inte att det tar lika lång tid som det brukar ta med bil. Vilket jag sen får veta att de har fått köra fortare än tillåten hastighet (jag blev körd som en prio tvåa), då åker de inte fast i fartkameror om de skulle blivit fotade men samtidigt är det lite bråttom. Mannen som sitter med mig ibak är väldigt lätt att prata med och han lugnar mig i början lite skämtsamt med att om det skulle bli så att jag skulle föda i ambulansen har de allting där som de har på sjukhus också. Verkligen inget jag hade tänkt att göra och eftersom jag inte ens känner av några värkar eller ens sammandragningar skämtar jag tillbaka och säger att jag nog hade tänkt ha den där bebisen i magen ett tag till.
Vi rullar in precis bredvid förlossningen nere på Ryhov, jag blir överlämnad med journaler och goda vitsord och lyckönskningar påvägen till deras personal. Vilken senare visade sig vara verkligen hur underbara som helst! Inrullad på ett rum, får tv-kontrollen och sen veta att toaletten är precis utanför dörren. Det är det längsta jag får gå och utöver detta ska jag vara sängliggande. Barnmorskan går sin väg för att de byter skift och in kommer de nya. Jag frågar lite försiktigt om jag skulle kunna få ta en dusch och tvätta håret (det var så himla flötigt, hade egentligen behövt duscha redan innan jag åkte in men trodde ju att jag bara skulle få åka hem igen så struntade i det). Barnmorskan tittar snabbt på mig och säger att nej egentligen så borde jag inte göra det, men om jag skyndar mig riktigt mycket och bara sitter ner och duschar så ska det nog gå bra. Jag får ett gäng handdukar och får duscha med ett ständigt knackande på dörren för att hålla koll på mig (tror det tog 5 minuter allt som allt). Jag får dra på mig ett par nya trosor, som tur var hade jag ju i alla fall ett par extra med mig i väskan jag hade med mig ifrån början och sen är det sängläge som gäller igen. Zappandet på tvn börjar och jag upptäcker att det egentligen inte finns så mycket att se som man kan fördjupa sig i utan att börja fundera alldeles för mycket själv.
Efter en stund kommer barnmorskan tillbaka och vi pratar om mina allergier och jag har nu faktiskt börjat känna av lite värkar, nämner det snabbt för personalen som genast ser till att köra ett ctg. Mitt under detta dyker mamma och pappa upp med en väska packad med kläder, underkläder, tandborste och även en bok som handlar om att möta smärtan. Den som jag hade planerat att läsa inför förlossningen men i slutändan aldrig kom längre än fem sidor in i.
Början på värkar konstateras, jag får en spruta bricanyl i vänsterarmen samtidigt som de säger att det ger biverkning med hjärtklappning och att jag förmodligen kommer känna mig lätt yr samt svettig. Det går någon minut och jag känner inte av några biverkningar alls, nämner det högt att det inte känns något och sen säger det pang. Hela armarna blir som spagetti, hjärtat rusar och jag blir fruktansvärt kallsvettig. Det var så himla fruktansvärt!
Läkarna bestämmer sig för att ge mig antiobiotika i förebyggande syfte, så en pillerkur påbörjas, morgon och kväll ska dessutom tempen tas (i rumpan) för att hålla koll på att jag inte utvecklar någon feber. Hade jag gjort det hade de kunnat tyda på en infektion och då hade man i så fall börjat prata om att sätta igång/låta förlossnningen ha sitt förlopp eller plocka ut bebis eftersom det hade kunnat riskera båda våra liv.
Lördag 26/7 28+5
Bestämmer mig på morgonen för att gå hem till mina föräldrar, leta rätt på den sista skruven till spjälsängen och ta mig förbi stan för att kolla på mer tyg att sy spjälsängspåslakan och örngott av. Promenaden är kanske max 5km, så jag tänkte att det var ingen fara om man tog det lugnt trots att jag inte skulle anstränga mig. Från stan får ett täcke och kudde följa med mig hem samt lite nya trosor och två linnen från H&M. Jag går hela vägen hem till mamma och pappa, letar efter skruven men hittar den inte och vilar en stund i soffan samtidigt som jag pratar med Mattias. Börjar fundera på när sista gången var jag kände fosterrörelser egentligen och konstaterar att det var alldeles för längesen så jag ringer in och frågar lite över vad man ska göra efter att ha vilat i över en timme och ändå ha druckit ett stort glas kallt vatten.
Ringer in igen och får rådet att avvakta ytterligare en timme och dricka något som är både sött och kallt. Så på vägen hem igen köper jag med mig en kebabtallrik och lägger mig på vänster sida i soffan, slår på tvn och häver i mig ett stort glas till med iskallt vatten (eller ja, saft i det här fallet). Känner några rörelser innan jag somnar till och sen vaknar upp igen efter en timme. Ringer tillbaka in som jag skulle och berättar läget, får prata med en barnmorska som är ganska dryg och verkligen inte verkar ta mig på allvar. Säger att de 10 rörelser jag känt är bra och att det förmodligen inte är någon fara. Det blir tyst i luren ett tag och sen kommer frågan om det var något mer och sen avslutas telefonsamtalet. Försöker att inte tänka så mycket mer på det utan går in i sovrummet och packar upp symaskinen, fixar iordning madrassen med madrasskydd och bäddar sen iordning med örngott och påslakan för att se hur det skulle se ut. Svär lite över symaskinen som bara krånglar och ger sedan upp för kvällen. Lägger mig i sängen och inväntar att Mattias skulle gå upp (Kina ligger 6 timmar före oss så vi brukar prata runt 23-24 svensk tid innan han åker iväg och jobbar). Somnar någon gång efter 01 sover igenom hela natten (ovanligt för att vara mig under graviditeten, inga extra toabesök).
Söndag 27/7 28+6
08:10 Vattnet går
Ni vet den där känslan när man har mens och man sover med en tampong eller när det läcker igenom eller över kanten på en binda? Exakt den känslan vaknade jag med, något rann ur mig. Jag försökte knipa och när det inte gick stoppade jag först ner en hand för att kolla så att det inte var blod. Det var klart, luktade sött och typ lite ungefär som sperma. Inte alls sådär som havsvatten som en del säger att det luktar med fostervatten. Fortsätter försöka knipa och hoppar upp rätt fort och försöker ta mig så fort det går runt sängen och till toaletten utan att det skulle bli alldeles blött på hela golvet. Det rann längs med benen och ner på golvet på vägen och trosorna var alldeles genomblöta. Hoppade in snabbt i duschen och sköljde av benen och torkade upp på golvet efter att ha letat rätt på ett par nya trosor och en binda.
Fick tag i Mattias som fick ringa in till förlossningen trots att han var hela vägen borta i Kina. Efter vad som hände kvällen innan ville jag verkligen inte prata med samma barnmorska igen. Fy vad jag var irriterad på henne! Under tiden jag väntade på att han skulle återkomma till mig försökte jag få i mig lite frukost. Antog att det skulle bli att åka in och jag tänkte då definitivt inte göra det med en tom mage. Kokar tevatten och tar fram för att göra mackor, hinner breda smör på två innan Mattias ringer upp mig igen. Återger konversationen och säger att de tyckte jag skulle komma in på en undersökning men att de hellre hade velat prata med mig. Frågor som konsistens, färg och lukt hade tydligen dykt upp (detaljer som jag gett Mattias i förhand för att jag tänkte att de skulle ställa dem). Fortsatte göra klart frukosten och avslutade samtalet med Mattias, lovade att uppdatera med vad som hände och åt sedan mackorna och hävde i mig en kopp te. Plockade med mig en pocketbok, surfplattan och plånboken samt ett par trosor i väskan. Sist jag var där tog allting förbannat lång tid så lite tidsfördriv skulle inte vara fel att ha tänkte jag naivt.
På något konstigt sätt säger min hjärna till mig att tömma soporna också eftersom det ändå är på väg ner till garaget så sopkorgen töms och jag sätter av ut i hallen och ner i hissen. Känner hur det fortsätter rinna då och då men absolut inte lika mycket som det hade gjort på morgonen.
Väl framme på sjukhuset blir jag nästan direkt dumförklarad igen för tror ni inte att det såklart var samma barnmorska jag pratade med under gårdagen som tog emot mig? Hon satte sig ner mittemot mig och frågade mig om lukt och färg. Var extra noga med att påpeka att under graviditeten kan ju urinrören bli lite slappa och det kunde ju vara så att jag faktiskt hade kissat på mig. Tittade på henne som om hon trodde att jag var galen och sa rakt ut att jag starkt betvivlade att det hade varit urin, och även att om det var en flytning så har jag verkligen aldrig varit med om något liknande.
Blir uppkopplad för att göra ett ctg för att kolla eventuella sammandragningar och får instruktionerna om krysset och bocken som tidigare. 45 minuter fick jag ligga och invänta den där bocken som visar att det är klart. Barnmorskan kom in, konstaterade att det inte var så mycket eller starka sammandragningar och att det mycket väl kunde vara förvärkar som knappt kändes. Bm skulle prata med läkaren och skicka in henne så fort hon hade tid så vi skulle kunna göra en till undersökning för att fastställa om det verkligen var fostervatten jag läckte.
Ganska direkt efter kommer läkaren in, vi går iväg genom korridoren och hon letar upp ett fostervattenprov som de gör när de inte är säkra på om det är fostervatten eller inte. In i undersökningsrummet, av med shortsen och upp i gynstolen. Småpratar lite under tiden hon gör iordning allting eftersom det är viktigt att det är sterilt vid misstanke om vattenavgång och sen kommer det gamla hederliga ”nu kommer det att kännas lite kallt”. Inte mycket mer än det och att det rinner vatten ur mig gör att hon snabbt konstaterar att det är fostervatten utan att ens använt provet. Blir ganska omedelbart beordrad strikt sängläge under tiden hon går iväg för att säga till barnmorskan om att komma in direkt med en spruta kortison, och kommer sedan tillbaka för att göra ett ultraljud för att se hur mycket fostervatten som var kvar. Första kortisonsprutan ges i vänster skinka (10:40) och en nål sätts i handen precis innan ultraljudet görs.
Hoppas ni har haft en bra söndag och att vädret blir lika fint imorgon som det varit idag!
