Läkaren uppskattar att det inte är mycket vatten kvar men lite, bebis mår bra, flödet i navelsträngen är bra och vikten för sin ålder är också bra, om inte till och med lite knubbig. Det börjas prata om transport till Näl eftersom vårt sjukhus inte tar emot så små barn, så läkaren går iväg igen och barnmorskan ser ursäktande på mig och hasplar ur sig ”ja du kanske hade något på känn igår när du ringde då, man vet ju aldrig hur det är”. Ett nytt ctg ska tas och läkaren går iväg för att ringa och kolla om det finns plats på Näl. Barnmorskan har extrema problem att hitta bebis hjärtljud och får bara in min. Ser till min egen fasa hur hon börjar se panikslagen ut och kollar sig runt i rummet, antar direkt att hon letar efter en larmknapp för att kunna larma in hjälp. När hon inte hittar den bestämmer hon sig för att springa ut i korridoren och ropar tillbaka läkaren med vad jag tolkar som panik i rösten och skriker nästan direkt också att hon inte hittar bebis hjärtljud. Läkaren småspringer in i rummet, sätter på ultraljudsmaskinen igen och kan nästan med en gång hitta bebis puls och hjälper sen barnmorskan att sätta dit ctg mätaren på rätt ställe.

Under tiden det nya ctgt tas försöker jag att jaga ifatt mina föräldrar vilket visar sig inte vara det lättaste. Ingen av dem svarar i sina mobiler så får lämna meddelande på mobilsvar så de får ringa upp.

Efter vad som känns som en evighet får jag i alla fall tag i mamma efter att jag ringt henne ungefär fyra gånger, pappa visar sig vara nere på stranden i möte med samfälligheten och jag fyller snabbt i luckorna för mamma och ber dem åka hem till mig och plocka ihop en väska med förnödenheterna så som tandborste, lite kläder och andra toalettartiklar.

Här börjar det bli lite segt, jag blir extremt kissenödig och frågar om jag ens får gå på toa. De tvekar en stund men konstaterar sen att toaletten är i korridoren precis utanför undersökningsrummet så det var okej. Under hela tiden jag sitter där inne och försöker kissa står dock en person utanför i korridoren och pratar med mig för att ha koll. Vi går tillbaka till undersökningsrummet, jag får lägga mig ner igen och får sen frågan om jag är hungrig. Får in lite pannkakor och jordgubbssylt, som jag inte förstår men sjukhusets pannkakor är verkligen svingoda. Skulle kunna äta bara det i en hel månad! Läkaren knackar på och kommer in med besked att det var fullt på NÄL, nästa uppdrag blir att få tag i Östra i Göteborg, annars lutar det åt Jönköping, Linköping eller i värsta fall något ännu längre bort. Samtidigt som detta händer uppdaterar jag Mattias, som i sin tur försöker hålla sig själv hyffsat lugn.

Nästan direkt efter att jag har ätit upp dyker både mina föräldrar och ambulanstransporten upp, pappa får nycklarna till bilen och garaget så han kan köra ner den samt att vi får reda på att det är till Jönköping och Ryhov vi ska. Vi rabblar lite snabbt en lista med saker som skulle kunna vara bra att ha med sig men bestämmer snabbt att jag ska försöka fylla på via sms om det är något jag har glömt och om vart saker och ting finns. Inte lätt för mina föräldrar att komma hem till oss där vi inte bott så länge när jag knappt själv har koll på vart allting är eller vad jag skulle behöva.

Jag får byta ifrån sjukhussängen till båren som rullas genom korridoren och ut till ambulansen, för det var verkligen inte tal om att jag fick gå själv längre. Det hade inte spelat någon roll hur mycket jag hade tjatat. Transporten till Ryhov går väldigt fort, jag tycker inte att det tar lika lång tid som det brukar ta med bil. Vilket jag sen får veta att de har fått köra fortare än tillåten hastighet (jag blev körd som en prio tvåa), då åker de inte fast i fartkameror om de skulle blivit fotade men samtidigt är det lite bråttom. Mannen som sitter med mig ibak är väldigt lätt att prata med och han lugnar mig i början lite skämtsamt med att om det skulle bli så att jag skulle föda i ambulansen har de allting där som de har på sjukhus också. Verkligen inget jag hade tänkt att göra och eftersom jag inte ens känner av några värkar eller ens sammandragningar skämtar jag tillbaka och säger att jag nog hade tänkt ha den där bebisen i magen ett tag till.

Vi rullar in precis bredvid förlossningen nere på Ryhov, jag blir överlämnad med journaler och goda vitsord och lyckönskningar påvägen till deras personal. Vilken senare visade sig vara verkligen hur underbara som helst! Inrullad på ett rum, får tv-kontrollen och sen veta att toaletten är precis utanför dörren. Det är det längsta jag får gå och utöver detta ska jag vara sängliggande. Barnmorskan går sin väg för att de byter skift och in kommer de nya. Jag frågar lite försiktigt om jag skulle kunna få ta en dusch och tvätta håret (det var så himla flötigt, hade egentligen behövt duscha redan innan jag åkte in men trodde ju att jag bara skulle få åka hem igen så struntade i det). Barnmorskan tittar snabbt på mig och säger att nej egentligen så borde jag inte göra det, men om jag skyndar mig riktigt mycket och bara sitter ner och duschar så ska det nog gå bra. Jag får ett gäng handdukar och får duscha med ett ständigt knackande på dörren för att hålla koll på mig (tror det tog 5 minuter allt som allt). Jag får dra på mig ett par nya trosor, som tur var hade jag ju i alla fall ett par extra med mig i väskan jag hade med mig ifrån början och sen är det sängläge som gäller igen. Zappandet på tvn börjar och jag upptäcker att det egentligen inte finns så mycket att se som man kan fördjupa sig i utan att börja fundera alldeles för mycket själv.

Efter en stund kommer barnmorskan tillbaka och vi pratar om mina allergier och jag har nu faktiskt börjat känna av lite värkar, nämner det snabbt för personalen som genast ser till att köra ett ctg. Mitt under detta dyker mamma och pappa upp med en väska packad med kläder, underkläder, tandborste och även en bok som handlar om att möta smärtan. Den som jag hade planerat att läsa inför förlossningen men i slutändan aldrig kom längre än fem sidor in i.

Början på värkar konstateras, jag får en spruta bricanyl i vänsterarmen samtidigt som de säger att det ger biverkning med hjärtklappning och att jag förmodligen kommer känna mig lätt yr samt svettig. Det går någon minut och jag känner inte av några biverkningar alls, nämner det högt att det inte känns något och sen säger det pang. Hela armarna blir som spagetti, hjärtat rusar och jag blir fruktansvärt kallsvettig. Det var så himla fruktansvärt!

Läkarna bestämmer sig för att ge mig antiobiotika i förebyggande syfte, så en pillerkur påbörjas, morgon och kväll ska dessutom tempen tas (i rumpan) för att hålla koll på att jag inte utvecklar någon feber. Hade jag gjort det hade de kunnat tyda på en infektion och då hade man i så fall börjat prata om att sätta igång/låta förlossnningen ha sitt förlopp eller plocka ut bebis eftersom det hade kunnat riskera båda våra liv.