Tisdag 29/7 29+1

Pratar med nattpersonalen som ber mig hålla ut och informerar dem också om att Johanna kommer att dyka upp under natten någon gång, att hon vill ha in en säng så att hon kan sova och vi skämtar lite snabbt om att det är hon som är stand-in för Mattias.

Johanna dyker upp i dörren till slut och vi kör in en säng till, hon somnar om rätt snabbt. Jag går upp några gånger och går på toa, försöker stå ut men det börjar göra riktigt ont. Kollar klockan och konstaterar att den bara är två. Jag försöker slappna av och lyckas somna och sover till och från fram till halv sju-sju. Då larmar jag in personalen och frågar om jag kan få någon mer smärtlindring eller vad vi ska göra, värkarna avtar inte och jag orkar inte med att bara få ligga still. Barnmorskan springer iväg för att konsultera läkare först och vi får in frukost. Jag får inte i mig mer än en knäckemacka och lite nyponsoppa, mår så fruktansvärt illa och har samtidigt värkar.

Läkare och barnmorska kommer in, säger att de har tagit beslutet att vi kör med värkstannande fram tills det har gått 24 timmar efter sista kortisonsprutan, alltså ungefär fyra timmar till. Men att dem sen kommer att ta bort droppet och under tiden fram tills dess kommer jag att få träffa överläkaren inne på neonatal för att få information om vad som kommer hända och hur allting kommer gå till. Men det finns även en chans att allting kan stanna av när man tar bort droppet. Underbara barnmorskan Lena går på sitt pass, Johanna och hon börjar genast prata, Johanna utbildar sig ju till sjuksköterska så det var mycket terminologi och saker Johanna fick svara på varför man gjorde som man gjorde och som Lena även lärde henne under dagen.

Överläkaren kommer in till oss, klockan är väl cirka tio nu. Han visar sig vara dansk så jag har lite problem att lyssna på honom samtidigt som jag försöker slappna av och andas igenom värkar och samtidigt veta att droppet är kvar och att det kommer bli värre än det här. Vi ger upp tillfälligt och han kommer tillbaka lite senare. Klockan har då slagit tolv, droppet tas bort och vi får komma in till ett förlossningsrum. Jag blir inte undersökt eftersom infektionsrisken är stor när vattnet har gått. Jag får gå en rundtur med gåbordet inne på neo, vi kollar över lokalerna samtidigt som jag tar värk efter värk i korridoren med Johanna som totalt mosar in sina knogar i ländryggen på mig (det var så himla, himla skönt)! Tillbaka till förlossningsrummet där vi hämtar in lite lunch, jag hoppar i badkaret och Johanna försöker få i mig mer mat än bara nyponsoppa men det går inte. Orkar inte tugga eller svälja och det blir nog till slut fyra eller fem glas nyponsoppa bara under den tiden jag sitter i badkaret.

Upp ur badet till slut när jag tycker att det inte hjälper längre, får prova lustgasen och blir undersökt vid två (14:30), är då öppen ca 4 cm och Lena skämtar om att om hon ska få vara med och förlösa mig så får jag allt snabba mig nu innan hon går av sitt skift vid halv fem.

Någon gång här börjar jag tycka att lustgasen inte heller hjälper sådär mycket längre, ber om att få epiduralen som vi tidigare fyllde i formuläret för (under tiden jag badade) och jag tror att läkaren kom på en kvart för att lägga den. Epiduralen läggs 15:45.  Jag berättar att jag är spruträdd och att han gärna får berätta vad han gör under tiden han gör det, jag tar två värkar under tiden han håller på och pratar och tack vare lustgasen och att han pratar samtidigt känner jag i princip ingenting av att det sticks nålar in i ryggen. Stolt visar han mig nålen efter att han är klar och säger: ”Nu kan du inte påstå att du är nålrädd längre, det där gick ju galant och den här har varit i dig”.

Det är som att all den riktigt jobbiga smärtan försvinner, det är till och med så pass att jag lägger bort lustgasen och vi går ut en sväng till köket och tillbaka till rummet. På vägen utbrister jag i att jag hade kunnat springa ett maraton, men kanske inte hoppa för det känns som att benen reagerar lite i slowmotion...

Lena går av sitt skift och vi tar tillbaka lustgasen, jag lägger mig på sängen igen och de nya barnmorskorna kommer in och presenterar sig. Vi sätter fast ctg dosorna igen och Johanna springer snabbt iväg till caféterian för att köpa sig en macka. Någonstans här efter att hon har kommit tillbaka vet jag att jag går på toa, för jag vill verkligen inte skita på mig när det är dags att krysta, jag skiter och utropar glatt så både barnmorska och Johanna skrattar att jag har fått skita och att jag nu inte kommer bajsa på mig sen. Klockan går och den närmar sig fem (17:00), jag frågar barnmorskan hur jag vet säkert sen när det är dags att krysta och får bara svaret att det kommer jag känna.

Vi kämpar på i rummet, uppdaterar Mattias och min familj via viber och gruppchatt på facebook. Mamma och pappa planerar att åka ner till Jönköping oavsett om det blir bebis under natten eller kvällen eller inte alls under dagen. 

Jag frågar barnmorskan om jag kan få gå på toa men hon avråder mig för att hon inte tror att jag kommer hinna dit och sen tillbaka till sängen. Värkarna kommer tätare och tätare och blir mer och mer intensiva, till slut kommer de så nära inpå varandra att jag inte har någon paus och då larmar Johanna in barnmorskan och läkaren igen. Ett team från Neonatal är i standby och jag blir undersökt för att konstatera att jag är helt öppen med en liten, liten kant kvar (17:57). Jag får svala handdukar mot pannan och försöker ta mig igenom värkarna med lugn och metodisk andning, eller ja jag vet helt enkelt inte egentligen hur jag andades. Jag fick ju aldrig gå någon profylaxkurs så det var bara försöka komma ihåg att andas överhuvudtaget som gällde för mig. Fram emot att klockan var strax över 18:15 började det trycka något otroligt neråt, det kändes ungefär som att jag skulle skita på mig.

Jag frustar ur mig att nu vill jag börja krysta, halvt skriker det för det trycker på så mycket. In kommer läkare och läkaren ifrån neo, jag får börja krysta och någon gång under detta blir jag fråntagen lustgasen för att jag höll lite för hårt i den och inte andades någon vanlig luft. Det kommer varma handdukar mot mina nedre regioner (också så otroligt skönt), och Johanna sitter bredvid mig, med handdukar mot min panna och håller mig i armen. Allt jag kommer ihåg är bara hennes tag om armen och barnmorskorna som upprepar att jag inte får glömma att andas ur masken (lustgasen) också. Jag vet med mig att jag sagt innan att jag inte skulle skrika men det gjorde jag i alla fall, det blev bara så. Tar man i av alla krafter man har och samtidigt har ont så får man låta om man behöver.

18:39 kommer en liten välskapt pojke ut, som får komma upp på mitt bröst (skriker och har fin färg). Innan hade de varnat mig för att det var kanske så att jag inte skulle få upp honom på bröstet alls, allt berodde på hur han mådde och det var därför neonatalteamet stod på standby utanför dörren och neoläkaren var med inne i rummet. Jag får ett grattis från Malin (neoöverläkaren) som säger att han ser jättefin ut, men att hon nu kommer ta med honom ut för att han inte ska krokna. Vissa bebisar har gjort så förut för dem, att allting sett jättebra ut och sen att de har kroknat helt efter någon minut och behövt en massa syrgas och andningshjälp.

Klenig Lilleman på mitt bröst, något som tydligen är ovanligt med så pass förtidigt födda. 

Johanna klipper navelsträngen och följer sedan med bebis ut efter mycket tvekande och frågande om jag skulle klara mig själv. Inga problem sa jag, vi fick ju invänta att moderkakan skulle lossna för att sedan få krysta ut den också. Mitt i allt detta väntande så ringer min telefon, helt väck av lustgas som jag är så svarar jag. Det visar sig vara en telefonförsäljare från Trygghansa som vill sälja deras gravidförsäkring till mig. Lite fnissande hasplar jag ur mig att det inte passar sig så bra eftersom jag håller på och krystar ut en moderkaka och att de är lite sent ute. Han ber så hemskt mycket om ursäkt och säger grattis till bebis och lägger sen på. Det måste ju verkligen ha varit det roligaste samtalet han haft under hela sin karriär?

Moderkakan kommer till slut ut, barnmorskan klämmer lite på min mage för att kolla så jag inte blöder för mycket och utför sedan en sista undersökning för att se så jag inte spruckit eller behövt sys någonstans. Det visar sig att jag varken har spruckit det minsta lilla eller har några bristningar, alltså inga stygn och ingen mer medicin än antibiotikan att ta.  Johanna kommer tillbaka lagom till att jag har fått komma över på en ny säng och vi rullar iväg tillbaka in till vårt rum på förlossningen, bebis har fått komma in på intensivneo men med mycket goda vitsord eftersom han inte hade något syrgasbehov och fått apgarpoäng 9 efter fem minuter och 10 efter tio minuter.

Vi skickar iväg bilder och mms till släkt och familj att nu var han här, en underbar liten klump som vägde 1405g och var 40,5cm lång, att han låg inne på intensivneo men att allting såg jättebra ut och att läget just nu var mycket stabilt. Jag ringer Mattias och grattar till hans tredje son och säger att allting ser jättebra ut, men att vi längtar efter att han ska komma hem nu.

Vi får in den berömda brickan med dricka och mackor, mina föräldrar dyker till slut upp också. Jag får en påminnelse om att det är dags att gå och kissa (viktigt att se att det funkar), vilket jag gör samtidigt som jag duschar. Kanske inte det trevligaste upplevelsen efteråt med tanke på avslag och att det svider en hel del men det kunde varit värre... Sen beger vi oss in till neo, jag ville hälsa på min son. Så upp ur sängen, och knalla över korridoren och igenom dörrarna in till neoavdelningen. Där inne möttes jag av supertrevlig personal som grattade så gott och blev förvånade över att jag redan var uppe på fötterna. Blev erbjuden en stol och det öppnades en lucka in i kuvösen så jag kunde få känna på honom. Här någonstans börjar jag känna av eftervärkarna så jag får in värktabletter och vi beger oss tillbaka till förlossningen efter att nyblivna mamman, faddern (Johanna) och mormor och morfar har fotat.

Onsdag 30/7

Har nog aldrig sovit så gott så som jag gjorde den natten, vaknade upp helt svettig dagen därpå men det var det värt. Det första vi gjorde efter frukost var att gå över till neo igen, hälsa på Lilleman och sen börjades det diskutera med hur vi skulle göra. Johanna hade ett arbetspass hon behövde åka hem till och mamma skulle avlösa henne vid nio. Så sagt och gjort, de bytte och jag fick sällskap.
Mattias chef vägrade fortfarande låta honom komma hem så det var en del vredesutbrott den dagen men jag fick sedan full fokus på kvällen att börja handmjölka för att få igång min mjölkproduktion. Vi fick även in en pump som sen skulle användas var tredje timme dygnet runt. Så små barn som föds innan vecka 35 brukar inte kunna amma själv, Lilleman hade både sond och kateter i början för att hålla koll på mängd in och ut. Sen påbörjades våran resa inne på neo och till slut även hemfärden mot Skövde och hem-hem.